Testanläggningen.

Lite avsides beläget utanför en stad i Bohuslän ligger en anläggning som för många än idag är höljd i dunkel. Det kraftiga staketet som omgärdar anläggningen, den halvt igenväxta parkeringen samt de gamla skyddsobjektsskyltarna skvallrar om att det här låg något utöver det vanliga. Anläggningen har tillhört ett företag som tillverkat motorer till sjömålsrobotar och det var här de hade sin testanläggning.

Det hela började år 1945 då en liten finmekanisk verkstad i den närliggande staden inköptes. Detta för att få utökad kapacitet i experimentverkstaden för de olika projekten som ständigt pågick. Efter några år (1953) såldes verkstaden till en anställd på verkstaden, som drev den vidare under annat namn.

Då robotmotortillverkaren år 1954 fick en beställning av Flygförvaltningen att vidareutveckla VR3, uppstod kravet på en provplats utanför tillverkarens område på grund av drivmedlens farlighet och motorns buller. På platsen vi nu är på fanns en sådan bullerskyddad plats med tillgång till vatten och kraftström, som kunde arrenderas av den närliggande staden. Här uppfördes under år 1955 en provstation med celler för olika typer av robotmotorer samt verkstadsutrymmen för montering och tankning av motorerna. Samtidigt hyrdes för projektavdelningen en kontorslokal vid hamnen i staden, dit även ett ritkontor för bränslesystem till jetmotorer kunde flyttas.

1966 erhölls beställningen på utveckling av vätskeraketmotom VR35 (av Saab). Vid provstationen gjordes utvecklingsprov, typprov och leveransprov samt komponentutveckling, tankning och slutmontering. Gjutning av isolermaterial gjordes även här och som mest arbetade 24 personer vid provstationen. År 1970 lades kontoret ner i staden och ritkontoret för bränslesystem till jetmotorer återfördes till tillverkaren. En kontorsbarack uppfördes istället vid provstationen för kvarvarande projektpersonal.

Efter slutleverans av VR35 i april 1978 har med några års mellanrum motorer tagits ur lagrade robotar och dels körts, dels tankats ur och sågats isär för att kontrollera korrosion och föroreningar i tankarna. Motorerna, som är av typen "prepacked" eller färdigtankade, har visat mycket god lagringsduglighet.

Under efterföljande år har provstationen rustats upp och moderniserats. Arbetsuppgifterna har varit provning inom skilda områden såsom avgasrening och vätskedestruktion, energilagring (svänghjuls-projektet), rymdprogrammet samt utredningsuppdrag gällande VR35. Provstationen är numera en avdelning inom tillverkarens organisation medan den övriga anläggningen ägs av det lokala energibolaget.


En parkeringsplats med motorvärmaruttag vid det kraftiga staketet är det första som möter besökaren.






Innanför staketet hittar man ett Lindenvärn.






Huvudgrinden med porttelefon. Det blev inget svar där.








Ett kraftigt staket med tydliga skyltar skulle hålla obehöriga borta.






Även vattenvägen var det skyltat.






Slutligen en gammal bild från arkivet där jag fått bekräftat att den härstammar från anläggningen i fråga. På bilden görs förberedelser inför en provskjutning av drivladdning tillhörande VR35.





Vid de tillfällen jag varit på plats och sökt kontakt har det varit tomt och öde. Mitt arbete med att få tag i någon ansvarig kommer dock att fortsätta så ni även kan få se hur det ser ut på insidan av staketet.

Tappen.

Längs en allfarväg i Bohuslän ligger resterna av vad som en gång varit en Gulf-mack. Idag är stationsbyggnaden sedan långt tillbaka tömd på sina karakteristiska tillbehör och reservdelar och vakar nu stilla över återstoden av de gamla pumparna.

1983 var sista gången man kunde tanka prima Gulfsoppa här. Tappen såldes då till det i trakten nya och moderna bolaget Q8, dock skedde ej omskyltningen förrän 1986. Många var skeptiska till detta byte, men sin vana trogen fortsatte folk ändå att tanka här.

Nya vägsträckningar och större och starkare konkurrenter gjorde till sist att Q8 fick kasta in handduken. Året var 1987 och sedan dess har pumparna sakta men säkert åldrats med värdighet och erhållit den patina man idag kan se.

En skvätt Medium? Någon?



















Tack till sign. CB Milton på www.28dagarsenare.se för info.

Backamo övningsplats - en blick tillbaka

Mellan Ljungskile och Lilla Edet ligger Backamo. En kulturhistorisk skatt som har mycket att berätta om ifall man är intresserad av militärhistoria. Jag tar här den korta versionen om lägerplatsen och jag startar från början.

Bohusläns regemente bildades år 1661. Från år 1770 till 1913 var Backamo det enda regementsövningsplatsen i länet och dit kom de indelta soldaterna från sina torp för att öva och läras upp. Detta pågick ända till 1923 då regementet flyttade in till Uddevalla där det sedemera blev I17. I samband med flytten övergavs lägerplatsen och fick därefter näst intill förfalla.

1940 kom man dock på ett användningsområde för den gamla lägerplatsen. Den gjordes i ordning för att användas som krigsfångeläger under kriget. 1945 internerades 1200 man från maj till december. Fångarna användes då för att bygga ut flygfältet som ligger strax söder om lägret.

På 1970-talet var en rivning av lägret nära men man sköt upp planerna. 1991 var det så dags igen att rivas då MKV, Marinkommando Väst, tog över lägerplatsen. Efter diskussioner togs då istället ett beslut att bevara hela området eftersom det ansågs vara värdefullt ur kulturhistoriskt perspektiv.

Uddevalla kommun fick 1993 ansvaret för området. Vid den tiden fanns det redan en stiftelse för lägerplatsen samt föreningen Backamo vänner. De har sett till att byggnader rustats upp och idag används området för bland annat rekreation, marknader och andra arrangemang.

Bilderna nedan visar hur det sett ut vid lägerplatsen vid olika tidpunkter. Bilderna kommer från J Aronsson.



Kortet nedan är från början av 1900-talet och visar soldater som övar på Backamo.





Ett tältläger på Backamo. På somrarna var det så många soldater där att alla inte fick plats i byggnaderna. Därför byggde man då sådana här tältäger vid sidan av barackerna.




Några av lägerbyggnaderna. Tidpunkt för fotograferandet okänd.





Midsommar 1901. Det året upphörde det gamla indelningsverket eftersom riksdagen beslutat om införandet av allmän värnplikt. På bilden ses därför indelta soldater i tjänst sida vid sida om de nya värnpliktiga.




Hur det ser ut idag efter de omfattande renoveringsarbeten som gjorts under andra halvan av det förra seklet kommer vi till senare i bloggen. Där tittar vi istället på nutiden och framåt. Tills dess, fortsätt gärna följa Gömt och glömt - ett sökande efter minnen.

HC Björnen

En gallergrind och en tunnel in i mörkret. Efter det är man inne i stadens säkraste plats, ett tvåvåningshus byggt inne i berget. På ytan ser man ingenting av vad som döljer sig under vad ut som vilket berg som helst, men här ryms det en hel del överraskningar.

Under många år var det det här en av de viktigaste platserna i stan. I händelse av ofred skulle allt viktigt skötas från berget. Här skulle militären och stadens ledning samlas. Allt var hemligstämplat och skyddat. Nu har kommunen tagit över det från det militära, och även om det är låst och igenbommat är det inte hemligt längre.

Det har till och med börjat säljas ut bitar av bergrummet för att ge plats åt exempelvis serverhallar och annat som kräver ett gott skydd. För att ta ett exempel så har en TV-kanal viss sändningsutrustning i ett av rummen sedan ett antal år tillbaka.

För att förstå hur Civilförvarsorganisationen är uppbyggd har i texten nedan sign. Bunkerman från forumet 28dagarsenare förklarat allting mycket tydligt. Direkt citerat:

"Innan flygvapnet tog över ansvaret för luftbevakningen 1948 låg ansvaret på armén. Sverige var då indelat i 23 st luftbevaknings-områden med en luftbevakningscentral(Lc) i varje område. I flygvapnets organisation efter 1948, blev det en ny indelning i sektorer med luftförsvarscentraler(LFC) och luftförsvars-gruppcentraler(LGC).

En del Lc byggdes om till Lfc/Lgc.Under 2:a VK byggde kommunerna luftskyddscentraler som var en ledningsplats för det civila försvaret.Under 1950/60-talen byggdes det upp en statlig civilförsvarsorganisation(org 60). Länsstyrelserna skulle leda civilförsvaret under civilförsvarsstyrelsen/civilbefälhavarna.

Länen indelades i civilförsvarsområden, totalt ca 100 i hela landet. Civilförsvarsområdet var ett eller flera polisdistrikt.

Polischef eller brandchef var skyldiga att vara civilförsvarschef.

I varje civilförsvarsområde byggdes en huvudcentral(HC). För underlätta ledningen i krig kunde civilförsvarsområdet delas i två eller flera distrikt, där verksamheten leds av en distriktschef i distriktscentralen(DC).

I kommuner som saknade HC/DC fanns ett civilförsvarsombud. I krig utövade civilförsvarsombudet ledningen från en ombudscentral(OC).

Efter 870101 blir kommunera ansvariga för civilförsvaret på lokal nivå.

Varje kommun skall nu ha en ledningscentral(LC).

En del HC/DC blir LC. Nu börjar det även byggas räddningscentraler(RC) i anslutning till brandstationerna. Tanken med HC/DC/OC var att ligga utanför riskområden(anfallsmål) och bara användas under övningar och krig. Tanken med RC är att den används i den dagliga verksamheten."

Platsen vi nu besöker är alltså en HC. Den började byggas 1953 och stod klar 1954. Utöver Civilförsvaret har även Flygvapnet huserat här en kortare period medan W24 byggdes om inte mitt minne sviker mig. Skulle detta vara fel mottar jag gärna rätt information för ändring av inlägget. Den är än idag näst intill intakt och bjöd på en fantastisk resa tillbaka till 50-talets kalla krig. Hur som helst är vi väl alla glada över att det aldrig kom till användning för det ändamål det byggdes till.

Välkommen in i HC Björnen.

Stötvågstunneln från inslaget:

Vidare mot ingången:

Slutet av tunneln. HC Björnen till höger, Elcentral och KRAGG till vänster: 

En titt på dieselaggregatet och elcentralen visar att det stått emot tidens tand mycket bra:

I slussen på väg in:

Dörren är gjord av dubbla stålskivor med betongfyllning mellan, allting ihopskruvat med kraftiga bultar. Den väger 1500 kilo.

Tanken med slussfunktion och de kraftiga dörrarna var att ingen, eller inget, skulle ta sig igenom i ett stängt läge.

Kommunikationen med omvärlden skedde med såväl telefon... 

...som med radio: 

Hjärtat i anläggningen, ordersalen. Här skulle de viktiga besluten tas: 

Allting var givetvis krypterat. Allt för att fienden skulle fördröjas i sin signalspaning.

Trappan upp till plan två, där man förutom telegraf, mäss, dusch och wc bland mycket annat hittar detta...

Kvinnornas sovsal med 60 sängar, kompletta med madrasser. Enligt uppgift skall för övrigt denna sovsal stå i direkt förbindelse med männens 45 sängar stora sal en våning ner via en stege genom en inspektionslucka. Så blev resultatet av att förlägga männen och kvinnorna på olika plan. 

Anläggningen hade även, förutom masten på hjässan, två sändarannex. På dessa platser är masterna idag nedmonterade, men spåren efter aktivitet syns fortfarande. Dessa platser kommer att behandlas längre fram i bloggen.

Stort tack till Urban för visningen, information samt en trevlig stund med intresanta diskussioner. Tack även till sign. Bunkerman för den utförliga förklaringen om Civilförsvarets uppbyggnad.

Skolan som lämnats åt sitt öde.

Vi stannar kvar i ämnet öde hus en liten stund. Vi besöker nu en gammal skola inte långt från kusten i bohuslän. Dess öde är idag okänt, men med tanke på att all interiör är bortforslad och merparten av fönstren är förspikade går det troligtvis samma väg som övriga gamla hus.

Därför är det roligt att få ha besökt denna fina skatt medan den fortfarande finns kvar.

Här är en bild från skolgården. Skolbyggnaden till höger och den gamla rektorsbostaden till vänster:
















Baksidan med dess stora vackra fönster:



















Vi går upp för den gamla stentrappan. Här har många barnfötter trampat under åren:






Inne i kapprummet på nedervåningen:





















En trappa ner ligger källaren. Lyset dit har för länge sedan slocknat:






Att byta propp hjälper inte då de sett sina bättre dagar:






Men i blixtens ljus kan man ändå se vad som döljer sig där nere. Köket:










Om man går upp i entréplan igen och in förbi kapprummet hittar man ett klassrum. Man ser tydligt var den svarta tavlan suttit:





En snabb titt uppför trappan...





...där vi hittar gymnastiksalen. Man kan nästan känna svetten från alla knälyft.





Utanför, på andra sidan skolgården, hittar man som vanligt bekvämlighetsinrättningen.






Avslutningsvis bjuder jag på denna raritet jag hittade på husväggen utanför. Viktigt på en sådan fin gammal träkåk: