Utveckling av bloggen

Har nu driftsatt en mobilversion. Meddela gärna eventuella problem till mig.

Driftstörning

Bloggen kan de närmaste dagarna se lite konstig ut då uppgraderingar, både i layout och funktioner, kommer att ske.

Detta för att förbereda inför framtiden och kommande projekt.

Tack för att ni har förståelse för detta.

Mobilisering - inte bara personer.

Denna gång hamnar vi ovan jord, men det är likväl en pusselbit som handlar om något så enkelt som en bondgård. Eller?

Att mobilisering var en stor apparat att dra igång förstår nog alla. Personal i alla dess former skulle i ett skymningsläge inkallas för att tjänstgöra på allehanda poster. Allt från stridande enheter till sjukvårdspersonal, piloter till kockar, mekaniker till järnvägsarbetare. Listan kan göras oändlig. Vad många säkert uppmärksammat var att även materiella ting hade en inkallelseorder. Bilar, bussar, traktorer, motorcyklar etc. Allt för att täcka upp behovet.

Dagens plats handlar däremot om en helt annan sak. Ett f.d hönseri. Ja, till och med ett hönseri ingick i mobiliseringsplanen. I detta fall ingick platsen i civilförsvarets organisation. Många närboende passerar platsen utan att veta om dess historia. Vid en första anblick kan det vara lätt att missa, men titta på bilderna nedan så ser ni en annan bild av ett oskyldigt lantbruk någonstans i Bohuslän.

Huvudbyggnaden. Här skulle fordon samlas. Inte så skyddat, men väl under tak långt utom synhåll för höghöjdsspaning.

Utanför byggnaden hittar man denna robusta jordkällare försedd med enklare splitterskydd och ventilation. Jag har hört att tanken med detta var att skicka in en inkallad civilperson i ena änden så skulle det på andra sidan komma ut en utrustad och stridsberedd soldat. Detta är inte något jag lyckats bekräfta så om någon vet mer om syftet med denna bunkerliknande konstruktion mottages information om detta gärna.

















Runt jordbruksfastigheten hittar man även andra spår som tyder på att platsen varit mer en bara en bondgård. Exempel på detta är stridsvagnshinder, s.k hajtänder, placerade för att skydda en eventuell fordonskaravan på väg från platsen in mot staden.

Som sagt, många platser döljer en intressant bakgrund och ett otal platser runt om i landet har en liknande historia. Denna plats var bara en i mängden.

Ytterligare en reservupplagsplats.

För inte allt för länge sedan fick jag möjlighet att besöka ännu en reservupplagsplats. Glömt vad det är för något? Mer information hittar ni här.

Denna anläggning är även den nedlagd sedan länge. Plombering skedde sommaren 2006 och har sedan dess sakta fallit i glömska. Ända tills nu då chansen att besöka den plötsligt dök upp. Den påminner en hel del om anläggningen jag besökt tidigare i länken ovan, men skiljer sig något från den vad gäller utformning av stötvågsskydd m.m. Jag delar här med mig av några bilder från besöket.



Inslaget med den tidigare plomberingen. Många känner säkert igen sig. Rälsen är sedan länge borta, precis som maskeringsnäten.



En av de stora portarna med sten som skyddade mot såväl sprängverkan som mot tryckvågor. Enligt uppgifter som finns ska en port som denna klara trycket från en 500-kilosladdning.



Från porten och inåt. Alla elinstallationer monterades ner vid plomberingen. Kvar finns endast urberg, naken betong och en påtaglig känsla av det kalla kriget.



Taget utåt från andra sidan gångkajen som skymtar längst in till vänster på föregående bild.



Här låg rälsen som vagnarna stod på. Elen kopplades via plintar i taket.



Mot den före detta plomberingen, taget från insidan. En av stenportarna skymtar till vänster i bild.



Då - varmt, högljutt och full aktivitet. Nu - tystnad och kompakt mörker.







Drygt 120 meter tunnel rakt in i urberget. Utgången längst bort i bild.

Det var roligt att få se denna UL inifrån. Något jag aldrig trodde att jag skulle få göra sist jag besökte platsen och konstaterade att det var stängt, för alltid som jag då trodde. Snart ska denna UL åter glömmas bort då den ska förslutas för gott. Minnen från en tid som flytt finns dock kvar.

Stort tack till Kristian för tipset och det trevliga resesällskapet.

Civilförsvarets observationsplatser.

Som jag nämnde i inlägget om HC Björnen så skulle jag vid ett senare tillfälle återknyta till obs-platserna tillhörande ovan nämnda HC. Nu är det så dags, men först en kort redogörelse för vad obs-platserna hade för syfte och funktion.

En observationsgrupp var direkt underställd civilförsvarschefen. Dess uppgifter var att förse staben i HC med information direkt efter ett flyganfall. Man rapporterade bland annat följande:

• antal flygplan
• typ av flygföretag
• tidpunkt första anfall
• plats för skador
• skadornas art och omfattning

Civilförsvarsstaben kunde härigenom bedöma vilken typ av insats som behövdes och styra, till exempel, räddningsarbetet. Obs-gruppen var även försedd med utrustning för att kunna indikera och rapportera:

• misstänkt anfall med kemiska stridsmedel
• explosionsdata vid kärnvapendetonation
• utsläpp av kondenserande gaser

Utöver dessa uppgifter utförde gruppen även väderobservationer där följande uppgifter rapporterades till staben:

• vindstyrka
• vindrktning
• temperaturförhållanden

Allting sammantaget för att ge personalen i berget en så god överblick av läget utanför som möjligt. En observationsgrupp bestod vanligtvis av 1 gruppchef, 1 stf gruppchef samt 3-5 observatörer som jobbade i skift. Några exempel på utrustning för en obs-grupp är:

• radioutrustning, vanligtvis R70
• kompass
• kikare
• vindskiva
• indikeringsväska
• radiakräkneskiva
• ABC-dräkt
• radiomottagare för LUFOR

Man valde ofta höga punkter för inrättande av obs-punkt. Vattentorn och andra höga byggnader användes vanligvis. I denna stad valde man dock berg och där hade man tre obs-platser. En på berget som även hyste HC'n, luftvärnsställningar m.m. De övriga två hade man på två andra berg, vilka även var platserna för sändar- och mottagarannexen. Glömt vad sändar/mottagarannex var? Detta inlägg berättar mer.

Skissen nedan visar en observatör på en högt belägen plats.




I anslutning till obs-platserna fanns det även mindre skyddsrum för gruppen som betjänade dem. De var ofta, som i denna stad, av typen SK3. Dvs. plats för tre liggande personer. Nedan dörren till skyddsrummet vid obs-platsen i anslutning till sändarannexet. Det på berget med HC'n är av exakt samma typ medan det på berget där mottagarannexet var placerat är raserat och borta.




Luckan till ingången är inte stor, ca: 50x70cm, och kunde därför gömmas ganska väl i terrängen.




Återigen skyddsrummet vid sändarannexet. Från denna vinkel kan man endast ana inslaget och ventilationsröret.




Slutligen en bild från ett annat skyddsrum på en obs-plats längre norrut, men som är likadant som de tillhörande HC Björnen, och visar den lilla "stötvågstunneln" bakom den gröna luckan. Själva skyddsrummet ligger bakom dörren till vänster. Mysigt så det förslår.

Utförligare information om det nedskjutna tyska planet över Uddevalla.

Jag gräver än en gång fram historien om den tyska Junker 52 som sköts ner över Uddevalla den 14:e april 1940. Jag har tidigare behandlat ämnet i detta inlägg, och har nu fått ytterligare information om händelsen. Jag presenterar här endast det nyinkomna. För hela historien, följ den markerade länken ovan.

Jag bifogar en karta över Uddevalla. Det röda strecket markerar planets rutt och siffrorna markerar de händelser jag anger under kartan.

1. Första observationen av planet sker av en LS vid Sunds Herrgård, ungefär där Sunningebron med E6 går idag. Planet flyger då längs Byfjorden in mot Uddevalla och beskjuts med handeldvapen.
2. Planet flyger därefter över Skansberget där det åter beskjuts, denna gång med KSP.
3. Färden går sedan över centrala Uddevalla rakt mot dåvarande I17, där varningseld avlossas från en av 40mm-kanonerna tillverkade av Bofors. (se bild i slutet av inlägget)
4. Junkern svänger då kraftigt åt vänster ut mot Fröland och möts åter av KSP-eld från Skansberget.
5. I höjd med Fröland gör planet en ny vänstersväng ut mot fjorden och tar ny kurs in mot Uddevalla.
6. Planet flyger längs Bäveån och närmar sig åter I17. Denna gång avlossas verkanseld från LV-pjäserna.
7. Planet tar emot en träff ungefär då det passerar elverket.
8. Det hinner få ytterligare två träffar i sig innan motorerna lägger av.
9. Junkern girar åt vänster med döda motorer och tappar snabbt höjd innan det slutligen tar mark ovanför Alhagen, strax intill väg 172.

Bilden nedan visar vraket av planet. Fotografen är okänd, men var snabbt på plats då man ser att det fortfarande ryker från resterna.




Här är en kopia av det telegram som sändes till den svenska beskickningen i Berlin och som tydligt visar hur Sverige till en början mörkade det inträffade.




Slutligen en bild på den typ av 40mm LV-kanon från Bofors som användes.




Jag vill rikta ett stort tack till Sven som försett mig med denna ytterligare information, samt bilden av vraket och bilden av telegrammet. Du vet vem du är och är en sann klippa. Bilden av LV-pjäsen är hämtad från Bofors LV-förenings hemsida.

Före detta bränsledepå i berg.

En blick tillbaka. Kalla kriget rådde i allra högsta grad. Att lagra och förvara bränsle i händelse av ofred var högt prioriterat då hela det svenska krigsmaskineriet stannade utan tillgång till bränsle. Av rädsla för att utsättas för såväl angrepp som sabotage valde man i många fall att lagra bränsle under marken. Det kunde vara allt från mindre 100-förråd till en större anläggning utsprängt i berget. Platsen vi nu besöker är just ett större anläggning i berget.

Min tanke var här att göra en ganska utförlig presentation av denna plats, som många känner igen och vet var den är lokaliserad. Dock klassar Energimyndigheten fortfarande anläggningen som skyddsvärd, då den än idag har viss betydelse för totalförsvaret. Därför kommer jag endast att publicera öppen information samt en del av de historier och myter som än idag florerar kring anläggningen. Min förhoppning är dock att alla inom en snar framtid ska få se mer av detta vackra minne.

Dess huvudsakliga uppgift har varit att betjäna en närliggande flygflottilj med flygbränsle, något som dock är avvecklat för ett visst antal år sedan. Man lossade bränslet från fartyg på ena sidan av berget för att slutligen lasta det på ett tågset inkört 300 meter i berget på andra sidan. Vidden av anläggningens storlek förstår man när en blick på kartan avslöjar att det är drygt 3,5 km fågelvägen mellan inslagen.

Envisa rykten har gjort gällande att anläggningen inrymt allt ifrån ett eget raffinaderi där flygfotogen tillverkades från råolja som lossats med båt, till att tunnelsystemet har samband med såväl en av FM:s baser i närheten med frekventa besök av bl.a u-båtar som med en större anläggning åt andra hållet. Vad som är sant eller inte av de påståendena lämnar jag åt läsaren att avgöra, ty lite mystik har aldrig skadat.

Anläggningen byggdes 1951 och stod klar för bruk 1955. Byggprojektet leddes av en entreprenadfirma som FM flitigt använde i byggandet av berganläggningar på den tiden. Kapaciteten på inkommande fartyg låg på +35000 dwt. Inga jättefartyg med dagens ögon sett, men på den tiden räckte det gott och väl till den verksamhet som bedrevs.

En lustig anekdot om anläggningen fick jag höra av en äldre herre som under alla år bott granne med denne. Endast en månad efter byggstarten av anläggningen fick ett litet varv på andra sidan viken, sett från inslaget på sjösidan, en order på några fiskekuttrar från Sovjetunionen. Självklart fanns en delegation från Sovjet på plats för att övervaka byggandet av deras fiskebåtar, som för övrigt var färdiga 1955 då även anläggningen var klar. En tillfällighet?

Av de skäl som jag angav i det andra stycket av texten har jag valt att inte visa några bilder från sjösidan. Däremot kommer här några bilder från andra hållet där tågvagnarna backades in för lastning innan vidare transport.

Nedan ser man stickspåret som diskret viker av mot anläggningen från huvudspåret.




Man kom sedemera fram till denna grind, som under anläggningens storhetstid bevakades av personal för att med tiden övergå i viss teknisk bevakning, som man fortfarande kan se spår av.




Nedan en bild på hur det såg ut innan en motorväg byggdes strax intill inslaget. Det var här man körde in tågvagnarna. Numer är både spår och upplagsyta ett minne blott.




I anslutning till inslaget ovan byggdes i samband med den nya motorvägens dragning ett nytt inslag. Detta inslag ansluter till det befintliga tunnelsystemet och används flitigt. Något som bl.a spåren i marken vittnar om.




Jag påminner åter om att anläggningen än idag har betydelse för det svenska totalförsvaret vilket i dagsläget inte lämnar så mycket utrymme över till mer ingående beskrivning av anläggningen. Kommentarer som anses för avslöjande undanbedes då jag inte ser någon annan utväg än att i så fall radera dem, vilket jag inte vill göra. För mer ingående diskussioner hänvisar jag till sidans mailadress.

Sandsilo.

Nu till en typ av bergrum, som i sig inte är särskilt spännande, men som ändå förtjänar en plats här då de fått många förbipasserande att bli nyfikna på vad som döljer sig innanför portarna. Sandsilos finns lite här och var i landet och är upphov till många rykten. Ryktena har säkert tillkommit då porten i inslaget är stor nog att rymma en lastbil och inte alltför sällan kan färska hjulspår som leder in i berget anas i marken utanför.

I själva verket är det inte så konstigt alls. Man byggde i mitten av seklet sandsilos i berg för att sanden som förvarades i silon skulle vara ofrusen när man tog den. I ett berg är det oftast plusgrader även på vintern. Sett från sidan kan man likna en sandsilo vid ett stort L. Det finns ett hål i hjässan på berget och ett inslag vid bergets fot. En tunnel innanför leder in till själva silon.

Det fungerade ungefär som på skissen jag gjort nedan. Detta är bara en enklare principskiss men ni kan säkert se hur jag menar.

1. Sanden tippas ner i hålet på hjässan.
2. En lastbil har backats in i tunneln från bergets fot och fyller sitt flak med den ofrusna sanden.
3. Vid inslaget finns en stor port som skydd mot obehöriga.

Idag har de flesta sandsilos tagits ur bruk. Dels saltar vi vägarna i större utsträckning än förr, dels led silosarna ofta av fuktproblem. Vatten letade sig ner ovanifrån och driftskostnaderna i form av ventilation m.m motsvarar inte funktionen som sandning av vägarna fyller, jämfört med ovan nämnda saltning. Det finns dock stor chans att få se en sandsilo då arrendet från markägarna relativt nyligen upphört och ingen riktigt vet vems ansvar det är att återställa marken.

Personligen är jag fast övertygad om att dessa silos även fyllt en annan funktion under främst det kalla kriget. För att spekulera lite fritt kring ämnet. Merparten av sandsilosarna är strategiskt placerade, inte bara i koncentration kring vägnätet utan om man tittar på placeringarna på en karta kan man även se vissa tecken som tyder på ett annat användningsområde. Byggåret för de flesta silosarna är på 50-talet och kostnaden för att spränga ut ett utrumme i berget enbart för att förvara sand i låter nästan för bra för att vara sant, till och med för att vara på Erlanders tid. Låt gå att man förvarade sand i berget i fredstid, men kan det vara möjligt att det fanns en annan funktion i händelse av ofred?

En annan skiss jag gjort visar vad man skulle kunna använt en sandsilo till ifall läget i Sverige skulle blivit annorlunda.

1. En tillfälligt uppbyggd mastpark.
2. Vagnar för radar, tex ett på hemlig ort grupperat RRGC/T, kommunikation, mindre tygförråd, trupper, stab etc.

Som ni ser kunde man använda berget till mer än att ha sand i. Nog nu om spekulationer och funderingar. Nedan följer ett urval av bilder på sandsilos i Bohuslän som jag besökt.



Vissa portar var av gallertyp.





Andra av trä.





Medan somliga bestod av nät.





Eller varför inte som här, av korrugerad plåt. Man kan förstå varför somliga vill tro att det döljer sig något enormt innanför dessa portar.





Ett hål på hjässan där sanden tippades ner. Luckorna som skyddade mot väder, vind och för att ingen skulle trilla ner saknas här.





Slutligen en bild på undertecknad på besök i en av dessa sandsilos.

Mer information om den gamla skolan.

Det är alltid roligt när folk hör av sig med mer information om platser man besökt. Jag har nu fått höra lite mer om den gamla skolan som avhandlas i detta inlägg.

Efter nedläggningen av skolan som skedde på 50-talet har den även varit mobförråd, därav de förspikade rutorna. I själva skolbyggnaden förvarades enklare persedlar såsom kläder och personlig utrustning. I ett plåtskjul som upprättades på skolgården förvarades bl.a fordon och luftvärnspjäser.

Förrådet ingick i försvaret av basen i Skredsvik. När militären övade ställde de upp två mindre LV-pjäser precis innanför ytterdörren med eldrören ut genom fönsterrutorna.

Stort tack till Mikael som delade med sig av denna information.

Kommande uppdatering.

I detta inlägg som handlar om ett gammalt ammunitionslager har jag nu lyckats gräva fram ytterligare information. Jag har även blivit lovad en visning av bergrummet som mycket riktigt varit ett ammunitionslager, så bilder är att vänta inom kort.

Detta tillsammans med fler besökta platser är på gång i bloggen. Tack för att ni besöker den, det gör det värt att lägga ut platser som är gömda och glömda.

/Bloggadmin

Kort om sändar/mottagarannex.

Strålning från radio- och radiolänksändningar var ett gissel för alla anläggningar. Genom denna kunde fienden lätt lokalisera anläggningen ifråga, därför byggdes sändar- och mottagarannex en bit från anläggningarna eftersom man av förklarliga skäl inte ville ha direkta utsändningar från huvudanläggningen. Man kunde därigenom ställa till det lite för fiendens signalspanare.

Eftersom strålningen från sändarna och skogen av antenner och master som omgav dessa gjorde annexen lättupptäckta byggdes dessa ofta in i bergrum. Till mindre samt "mindre viktiga" anläggningar, till exempel civilförsvarsanläggningar nöjde man sig ofta med en liten betongbunker på hjässan av ett närliggande berg.

Stora anläggningar hade flera olika sändar/mottagarannex, mindre oftast två stycken. Merparten av dessa anläggningar är idag rivna, mastparkerna likaså. Andra har övertagits av civila intressenter eller fått annat användningsområde inom FM.

Platsen nedan är reservannexet till HC Björnen. I anslutning till detta finns även en obsplats för CF som jag återkommer till i ett senare inlägg.




Här har man använt sig av just en bunker. Masterna är sedan länge nedmonterade men spåren efter dessa finns fortfarande kvar.




Huvudannexet på ett annat berg i motsatt riktning är även det sedan länge borta, men även där kan man se spår efter en tid i ständig beredskap.

En reservupplagsplats (UL).

Ska försöka göra en lång historia kort. När järnvägarna elektrifierades i början av 1900-talet valde man att förse dem med kraft ifrån det vanliga elnätet istället för att bygga för ändamålet särskilda kraftstationer och generatorer. Problemet med detta var bara att lokens motorer var enfasiga medan växelströmmen i elnätet var trefasigt. Detta löste man genom att använda sig av omformare som förvandlade trefasnätets högfrekventa 50Hz-ström till 16 2/3Hz som tågen än idag går på här i Sverige.

Dessa omformare var inledningsvis fasta anläggningar som i vissa fall låg i ett stationshus, i andra fall i fristående byggnader. Snart nog insåg man fördelarna med mobila omformare, man placerade dem helt enkelt på tågvagnar som stod på räls, eftersom underhåll och service därigenom förenklades avsevärt.

Med tiden förändrades även hotbilden mot Sverige och i och med andra världskriget insåg man behovet av att kunna skydda dessa anläggningar, mot exempelvis luftanfall. Här föddes tankarna på reservupplagsplatser. Upplagsplats var ett namn SJ använde på de anläggningar som byggdes för att kunna gömma mobila transformatorer och omformarstationer. Dessa skulle i händelse av ofred kunna förse järnvägsnätet med elektricitet och dessa låg ofta insprängda i berg.

1943 påbörjades byggandet av den första upplagsplatsen som följdes av drygt femtio till under 40- och 50-talet. Samtidigt byggde man även ett antal ordinarie omformarstationer i berg, varav flertalet av dessa fortfarande är i drift.

Systemet med upplagsplatser var i drift fram till början av 90-talet då det avvecklades. Under hela dess aktiva tid var de även skyddsobjekt, något som kvarglömda skyltar på vissa av platserna talar om. Idag har en del av dessa platser återställts och ingångarna plomberats, andra har köpts upp för att bli BMX-banor, paintball-banor etc medan somliga helt enkelt inte mött sitt öde än utan fortfarande finns där ute.

Upplagsplatsen vi nu besökt är just en sådan plats. Tom, tyst och öde men med tydliga påminnelser om det kalla kriget. Tyvärr har platsen blivit flitigt exponerad på diverse forum på internet under de senaste åren med kraftig skadegörelse till följd av detta. Men skadegörelse och klotter till trots, det är alltid mäktigt att besöka en sådan här plats och känna historiens vingslag.





Bakom den rostiga grinden leder ett stickspår rakt mot det stora inslaget.





Inslaget skyddades av såväl kamouflagemålning som stötvågsportar. I det här fallet bestod de i dels tjocka betongportar några meter ut från mynningen samt även ett stenfilter mitt i öppningen. Den målning som nu fanns kvar skulle man kanske kunna benämna "urban-camouflage"...?





Här syns en av betongportarna som kunde skjutas för framför själva inslaget.





Tunnlarna är runt 100 meter långa och längs ena långsidan löper en gångbro för att man enklare skulle kunna sköta omformarna.




Man ser tydliga spår efter vad det en gång varit.






Två omformarvagnar ställde man in.






Idag står mätarna sedan länge på 0 A.



Om någon känner igen platsen och har information om just denna är jag mer än tacksam om jag fick ta del av den. Jag har haft lite svårigheter att hitta information om just denna anläggning.

DC Vesslan

Vi återgår en liten stund till civilförsvaret. I min strävan att presentera de kvarvarande anläggningarna i detta civilförsvarsområde (CFO) med HC Björnen som huvudcentral har turen nu kommit till DC Vesslan. Ni kommer väl ihåg det här med HC/DC? Om inte kan ni fräscha upp minnet i detta inlägg som handlar om just HC Björnen här.

Denna DC är byggd av kommunen med bidrag från staten, något som var vanligt på den tiden. I början av 1940-talet byggde man även ett skyddsrum/luftskyddscentral i samma berg dom Vesslan, man gick dock in från olika sidor av berget. Förutom CF så har även FM haft en roll i berget. Här hade man en KA-stab med kryptorum försett med radar. Det var härifrån delar av spärrbataljon LK styrdes. Värt att notera är att anläggningen saknar logement. Förläggning av personal skedde sålunda på annan plats.

1986 flyttade CF ut ur berget till en 80K-bunker vid den lokala räddningstjänsten. Kvar är nu endast minnen av en tid som flytt.

Förargligt nog missade jag den senaste visningen av anläggningen, jag har därför inga bilder från insidan som jag har tillstånd att publicera. Arbetet fortgår dock för att få komma på besök så att ni ska få se insidan av DC Vesslan.





Inslaget till DC Vesslan.






Inslaget till skyddsrummet.

Den gamla lärarbostaden ett minne blott.

Den 26 maj i år brann den gamla lärarbostaden som avhandlats i detta inlägg ner till grunden. Byggnaden användes som övningshus av den kommunala räddningstjänsten och det var efter en övning som byggnaden antändes. Trots en mycket snabb insats av den närliggande industrins egna räddningstjänst och säkerhetspersonal gick byggnaden ej att rädda.

Skolbyggnaden är dock oskadd och blickar nu ut över det som en gång var.

Testanläggningen.

Lite avsides beläget utanför en stad i Bohuslän ligger en anläggning som för många än idag är höljd i dunkel. Det kraftiga staketet som omgärdar anläggningen, den halvt igenväxta parkeringen samt de gamla skyddsobjektsskyltarna skvallrar om att det här låg något utöver det vanliga. Anläggningen har tillhört ett företag som tillverkat motorer till sjömålsrobotar och det var här de hade sin testanläggning.

Det hela började år 1945 då en liten finmekanisk verkstad i den närliggande staden inköptes. Detta för att få utökad kapacitet i experimentverkstaden för de olika projekten som ständigt pågick. Efter några år (1953) såldes verkstaden till en anställd på verkstaden, som drev den vidare under annat namn.

Då robotmotortillverkaren år 1954 fick en beställning av Flygförvaltningen att vidareutveckla VR3, uppstod kravet på en provplats utanför tillverkarens område på grund av drivmedlens farlighet och motorns buller. På platsen vi nu är på fanns en sådan bullerskyddad plats med tillgång till vatten och kraftström, som kunde arrenderas av den närliggande staden. Här uppfördes under år 1955 en provstation med celler för olika typer av robotmotorer samt verkstadsutrymmen för montering och tankning av motorerna. Samtidigt hyrdes för projektavdelningen en kontorslokal vid hamnen i staden, dit även ett ritkontor för bränslesystem till jetmotorer kunde flyttas.

1966 erhölls beställningen på utveckling av vätskeraketmotom VR35 (av Saab). Vid provstationen gjordes utvecklingsprov, typprov och leveransprov samt komponentutveckling, tankning och slutmontering. Gjutning av isolermaterial gjordes även här och som mest arbetade 24 personer vid provstationen. År 1970 lades kontoret ner i staden och ritkontoret för bränslesystem till jetmotorer återfördes till tillverkaren. En kontorsbarack uppfördes istället vid provstationen för kvarvarande projektpersonal.

Efter slutleverans av VR35 i april 1978 har med några års mellanrum motorer tagits ur lagrade robotar och dels körts, dels tankats ur och sågats isär för att kontrollera korrosion och föroreningar i tankarna. Motorerna, som är av typen "prepacked" eller färdigtankade, har visat mycket god lagringsduglighet.

Under efterföljande år har provstationen rustats upp och moderniserats. Arbetsuppgifterna har varit provning inom skilda områden såsom avgasrening och vätskedestruktion, energilagring (svänghjuls-projektet), rymdprogrammet samt utredningsuppdrag gällande VR35. Provstationen är numera en avdelning inom tillverkarens organisation medan den övriga anläggningen ägs av det lokala energibolaget.


En parkeringsplats med motorvärmaruttag vid det kraftiga staketet är det första som möter besökaren.






Innanför staketet hittar man ett Lindenvärn.






Huvudgrinden med porttelefon. Det blev inget svar där.








Ett kraftigt staket med tydliga skyltar skulle hålla obehöriga borta.






Även vattenvägen var det skyltat.






Slutligen en gammal bild från arkivet där jag fått bekräftat att den härstammar från anläggningen i fråga. På bilden görs förberedelser inför en provskjutning av drivladdning tillhörande VR35.





Vid de tillfällen jag varit på plats och sökt kontakt har det varit tomt och öde. Mitt arbete med att få tag i någon ansvarig kommer dock att fortsätta så ni även kan få se hur det ser ut på insidan av staketet.