tisdag 21 oktober 2008

Berganläggningen med ett mansnamn istället för en fågel.

Med Sveriges läge mellan stormaktsblocken under kalla kriget innebar det att landet med största säkerhet skulle bli en krigsskådeplats i ett krig mellan NATO och Warszawa-pakten.
Enligt Sovjetunionen skulle området runt Östersjön vara ett "fredens hav" utan inblandning av NATO. Det verkade vara en god tanke, men man glömde nämna att Östersjön var strategiskt viktig för Sovjetunionen, eftersom den dels var en lämplig anfallsväg för väst och för att de med en liten insats skulle kunna låsa in den ryska Östersjöflottan.

Inför detta faktum stod Riksdagen som i en del av försvarsbeslutet 1948 bland annat bestämde att luftbevakningen i dess helhet fortsättningsvis skulle ingå i flygvapnet. Beslutet innebar att man nu skulle genomföra den genomgripande omstruktureringen till ett nytt och redan delvis planerat stridslednings- och luftbevakningssystem, som skulle vara klart 1955.

Detta beslut innebar att Sverige bokstavligt talat gick under jorden. Man placerade stridsledande funktioner, flyghangarer, radarstationer, förråd, fabriker med mycket mer i urberget. Nedan en bild från "kyrkan" i en LFC. Den som är uppmärksam kan även se vilken det är.














En av dessa anläggningar byggdes i mitten av 1950-talet och stod klar för inflyttning 1958. Anläggningen låg i ett oansenligt berg längs den bohusländska kusten och inhyste främst krigsstabsplatsen för MKV(Örlb/V). MKV fanns kvar i berget till 1981. 1981 blev MKV/KA 4 en myndighet med krigsstabsplats i Västerberget och samgrupperade således med Svalan.

Underställda förband MKV var 1:a Fregattflottiljen, 3:e Minfartygsflottiljen, 6:e Ubåtsflottiljen, 6:e Minröjaravdelningen, 7:e Minsveparflottiljen Vänern, Göteborgs Örlogsbas(ÖBG) Bas i fred och krig, Marstrandsbasen(MarB) Tillfällig krigsbas under ÖBG, Gullmarsbasen(GullB) Bas i fred och krig, Grebbestadsbasen(GreB) Krigsbas, Bo 13 Hallandskusten, Bo 14 Göteborgs skärgård, Bo 15 Bohuskusten och Bo 16 Vänern.

I berget fanns även krigsstabsplatsen för KAG 12(12. kustartillerigruppen) med stabsbatteri. KAG 12 försvarar Bohuslän norr om Stenungsunds och Tjörns kommuner. Huvuduppgifter - försvar av Gullmarsbasen, inloppen till Gullmaren och Grebbestadsbasen samt inloppen till Stigfjorden, Ellösfjorden, Brofjorden, Åbyfjorden och Dynekilen. Dessutom försvaras Näsinge flygfält norr Strömstad.

Underställda förband var Spärrbataljon LK(Lysekil) ca 1000 man, Armeförband ca 1800 man, 10. och 11. Lvkompaniet, 7. Cykelskyttebataljonen samt 10 st Värnkompanier. KAG 12 lades ner 1988. Spärrbataljon LK övergick i KAB 5(Kustartilleribrigad 5). Armeförbanden ingick i Bohusgruppen med freds-/krigsstab Gullmarsbasen.

Det fanns även ett LGC tillhörande W2 i berget fram till 1974. Den flyttades då till Strutsen.

Anläggningen var igång dygnet runt tills 1987 och fungerade då som sambandslänk mellan kustflottans fartyg och trafik till våra förband i FN-tjänst. Här fanns personal från Älvsborgs Radio. Till anläggningen fanns det 5 st sändarannex. All trafik i fred gick över tråd till sändarannexen. I skarpt läge fanns även radiolänk till sändarannexen. På hjässan fanns antenner för mottagning av KV, LV, UK och TV-rundradio(lufor). Här fanns även antenner för reservsändare(KVx1, UKx3). Dessa skulle användes endast i krig under yttersta nödläge.

Anläggningen avvecklades, plomberades och såldes 2004. Historien kunde ha slutat där om det inte hade varit för den nye markägaren, en lokal entreprenör som bestämde sig för att öppna upp bergrummet och se vad som fanns därinne.

Här en bild som visar hur det ser ut idag utanför inslaget.
















På den tiden anläggningen var aktiv skymdes inslaget av tät vegetation och endast taggtrådsstängslet och den kulspruteförsedda vaktposten, som var det enda man såg från vägen där kortet ovan är taget från, skvallrade om att militären höll till här.
Ingången kantades av två ventilationstorn liknande det på bilden nedan, som är från en annan anläggning byggd samma tid.


















Nedan följer även den ursprungliga planritningen. Den stämmer inte då många av väggarna är flyttade samt en nödutgång har tillkommit någon gång under 1970-talet. Men man kan i alla fall få ett hum om anläggningens storlek som uppgår till 2500 kvm golvyta.















Innanför gallergrinden och den första stötvågsporten möts man av ett gapande hål där gasfiltret en gång suttit.
















På mitten av stötvågstunneln leder en bepansrad dörr in till höger till själva anläggningen. Ett fristående tvåvåningshus, förankrat i berget.
















En titt i apparatrummet avslöjar resterna av den enorma motorn som försåg ventilationssystemet med frisk luft.

















Där det en gång pågick en febril verksamhet gapar nu hålen tomma.
















Vaktkuren, första till vänster inne i huvudkorridoren.














Nu börjar man förstå storleken på anläggningen. Korridorer som försvinner iväg i mörkret.














En uttråkad värnpliktig fick tydligen tillgång till kopieringsmaskinen ett kort ögonblick.














I trappan som leder upp till våning två.














Här uppe har fukten varit skoningslös och möglet börjar ta över. Man känner i halsen att man inte bör bosätta sig här uppe.














Här inne låg Lgc W24. Det var här flygvapnet höll till och luftövervakningen skedde med direktrapportering till W2.














Anläggningen byggdes först utan nödutgång. Den tillkom först på 1970-talet. Här en bild på nödutgången från våning 2.















Den leder ut i denna gång som är en förlängning av stötvågstunneln. Nödutgången har således ingen egen öppning i berget utan ansluter till huvudinslaget.
















Stort tack till Max med sällskap för visningen samt informationen. Det var väldigt trevligt och betydde mycket. Tack även till Bernt och Thomas för info.


torsdag 16 oktober 2008

Vänerlåset.

Inlägget redigerat 090126. Anledning: Tekniskt fel som kastat om bildtexterna.

Vi fortsätter vår resa bakåt i tiden. Närmare bestämt till den 9 april 1940. Då angrep tyska stridskrafter plötsligt Danmark och Norge. Detta satte fart på den svenska armén och de svenska trupperna koncentrerades längs den norska gränsen, samt i städer och samhällen utmed västkusten. Truppernas första uppgift blev att spärra av samtliga till Norge ledande vägar och järnvägar, och i anslutning till dessa spärrar anlägga befästningar.

Dessa skansar, som i början endast utgjordes av relativt enkla skyttevärn och skyddsrum, kom snart att byggas ut till imponerande befästningsanläggningar bestående av kanonvärn, kulsprutevärn och skyddsrum, som omgavs av minfält, stridsvagns- och taggtrådshinder.

Att ett eventuellt tyskt anfall mot Sverige skulle kunna hejdas redan vid gränsen, var det dock ingen som på fullt allvar räknade med. Därför var försvarsanläggningar tvungna att byggas även längre inne i landet.

Ett synnerligen lämpligt område för en bakre huvudförsvarslinje ansågs det smala passet mellan Byfjorden och Vänern vara. Redan i maj 1940 inleddes därför byggandet av en försvarslinje mellan Uddevalla och Vänersborg.

Uddevalla-Vänersborgslinjen kom att utgöra stommen i Västsveriges försvar ända fram till årsskiftet 1942-1943, då en ny krigsplanläggning trädde i kraft. Enligt denna skulle ett tyskt angrepp från Norge mötas med starkast möjliga krafter redan vid gränsen, och därmed hade Uddevalla-Vänersborgslinjen spelat ut sin roll.















Bilden ovan visar ett bevarat och renoverat värn från Uddevalla västra skans som ligger på Skansberget i Uddevalla. Ett monument som vakar över staden och som påminner om hur nära det faktiskt var att Sverige drogs in i kriget.

Alla värn från andra världskriget har tyvärr inte fått samma möjlighet till ett fortsatt liv som detta. Flertalet har blivit grävskopemat för att antingen ge plats åt modernare bebyggelse, eller helt enkelt för att de inte behövdes längre. Så här ser det ut vid en före detta skans vid en av våra fjordar i bohuslän.















Det enda som påminner om vad som en gång varit är lite betongrester. Tänk, just här har det en gång varit bemannat dygnet runt. Vakande ögon har spanat av fjorden efter fientliga fartyg.


















De som inte har raserats har visserligen plomberats och gjutits igen med betong, men står åtminstone kvar för allmän beskådan, ofta även i sin rätta miljö. Här är ett exempel från ytterligare en skans i bohuslän, placerad vid ett strategiskt vägskäl. Man ser tydligt plomberingen.
















Vissa skansar och befästningar har dock bevarats och finns idag kvar. Här är några exempel på intakta värn från gränsområdet bohuslän-dalsland.



















































En bild inifrån värnet ovan visar embrassyrerna där de tunga kulsprutorna stått. Ni kan själva tänka er ljudnivån här inne när fyra kulsprutor öppnar eld samtidigt. Men å andra sidan, ljudnivån är kanske inte det första man tänker på i krig.

















I vissa värn kan man dock se en träbeklädnad. Kan det kanske vara för att dämpa ljudet från vapnet, eller hade det kanske en isolerande funktion? Om någon vet tar jag tacksamt emot information om detta. Notera, här är embrassyren i metall istället för i trä som i värnet ovanför.
















Dessa värn har alla ingått i det så kallade Vänerlåset som beskrevs i den inledande texten. Fler bilder och information om enskilda skansar och befästningar kommer längre fram.

fredag 10 oktober 2008

Inledning.

Ända sedan barnsben då jag sprang omkring i det gamla förfallna sågverket nere vid sjön har jag haft ett intresse för gamla platser. Platser som har en historia, platser som kan berätta hur det en gång var. Vartefter åren gick utvecklades det vidare till ett parallellt intresse för bergrum. Dessa intressen är vad som drivit mig att starta denna sida.



Det som än idag fascinerar mig med bergrum är storleken på vissa av dem. Utåt sett kan det vara allt ifrån en liten dörr i bergväggen till ett hål stort nog att köra in en lastbil. Det kan till exempel vara en port som denna någonstans långt ute i skogen.










Öppnar man den lilla dörren i porten möts man av en betonglagd yta som sträcker sig inåt mot en stor sluss av stötvågssäkra dörrar. Bakom dem fortsätter man längs en lång nedåtsluttande gång.







 Långt under marken efter att ha passerat ytterligare slussar liknande den uppe vid ingången kommer man slutligen till ett stort bergrum där det står en byggnad. Den kan vara på 1, 2, 3, ja till och med fler våningar ändå. Tittar man under byggnaden ser man att den står på jättelika fjädrar för att inte rubbas om den lede fi släpper sina bomber på marken 30 meter ovanför huvudet.









 I en sådan byggnad kan det rymmas mer än man tror. En snabb titt på rumsindelningen säger det samma.












Detta är bara några av anledningarna till varför jag intresserat mig för just bergrum. Det är även det platser som har en historia att berätta, i många fall mer spännande än man kan tro. Många bergrum har redan plomberats eller raserats så de som finns kvar är därför än mer intressanta, även om alla inte på långa vägar haft lika spännande funktioner som de där bilderna ovanför är hämtade från.
Sådana platser är en av ingredienserna tillsammans med andra gömda och glömda ställen som efterhand kommer att publiceras här.
Välkomna på en resa till platser som är gömda och glömda.