onsdag 30 december 2009

Sandsilo.

Nu till en typ av bergrum, som i sig inte är särskilt spännande, men som ändå förtjänar en plats här då de fått många förbipasserande att bli nyfikna på vad som döljer sig innanför portarna. Sandsilos finns lite här och var i landet och är upphov till många rykten. Ryktena har säkert tillkommit då porten i inslaget är stor nog att rymma en lastbil och inte alltför sällan kan färska hjulspår som leder in i berget anas i marken utanför.

I själva verket är det inte så konstigt alls. Man byggde i mitten av seklet sandsilos i berg för att sanden som förvarades i silon skulle vara ofrusen när man tog den. I ett berg är det oftast plusgrader även på vintern. Sett från sidan kan man likna en sandsilo vid ett stort L. Det finns ett hål i hjässan på berget och ett inslag vid bergets fot. En tunnel innanför leder in till själva silon.

Det fungerade ungefär som på skissen jag gjort nedan. Detta är bara en enklare principskiss men ni kan säkert se hur jag menar.


  1. Sanden tippas ner i hålet på hjässan.
  2. En lastbil har backats in i tunneln från bergets fot och fyller sitt flak med den ofrusna sanden.
  3. Vid inslaget finns en stor port som skydd mot obehöriga.

Idag har de flesta sandsilos tagits ur bruk. Dels saltar vi vägarna i större utsträckning än förr, dels led silosarna ofta av fuktproblem. Vatten letade sig ner ovanifrån och driftskostnaderna i form av ventilation m.m motsvarar inte funktionen som sandning av vägarna fyller, jämfört med ovan nämnda saltning. Det finns dock stor chans att få se en sandsilo då arrendet från markägarna relativt nyligen upphört och ingen riktigt vet vems ansvar det är att återställa marken.

Personligen är jag fast övertygad om att dessa silos även fyllt en annan funktion under främst det kalla kriget. För att spekulera lite fritt kring ämnet. Merparten av sandsilosarna är strategiskt placerade, inte bara i koncentration kring vägnätet utan om man tittar på placeringarna på en karta kan man även se vissa tecken som tyder på ett annat användningsområde. Byggåret för de flesta silosarna är på 50-talet och kostnaden för att spränga ut ett utrumme i berget enbart för att förvara sand i låter nästan för bra för att vara sant, till och med för att vara på Erlanders tid. Låt gå att man förvarade sand i berget i fredstid, men kan det vara möjligt att det fanns en annan funktion i händelse av ofred?

En annan skiss jag gjort visar vad man skulle kunna använt en sandsilo till ifall läget i Sverige skulle blivit annorlunda.


  1. En tillfälligt uppbyggd mastpark.
  2. Vagnar för radar, tex ett på hemlig ort grupperat RRGC/T, kommunikation, mindre tygförråd, trupper, stab etc.

Som ni ser kunde man använda berget till mer än att ha sand i. Nog nu om spekulationer och funderingar. Nedan följer ett urval av bilder på sandsilos i Bohuslän som jag besökt.



Vissa portar var av gallertyp.





Andra av trä.





Medan somliga bestod av nät.





Eller varför inte som här, av korrugerad plåt. Man kan förstå varför somliga vill tro att det döljer sig något enormt innanför dessa portar.





Ett hål på hjässan där sanden tippades ner. Luckorna som skyddade mot väder, vind och för att ingen skulle trilla ner saknas här.





Slutligen en bild på undertecknad på besök i en av dessa sandsilos.

fredag 20 november 2009

Mer information om den gamla skolan.

Det är alltid roligt när folk hör av sig med mer information om platser man besökt. Jag har nu fått höra lite mer om den gamla skolan som avhandlas i detta inlägg.

Efter nedläggningen av skolan som skedde på 50-talet har den även varit mobförråd, därav de förspikade rutorna. I själva skolbyggnaden förvarades enklare persedlar såsom kläder och personlig utrustning. I ett plåtskjul som upprättades på skolgården förvarades bl.a fordon och luftvärnspjäser.

Förrådet ingick i försvaret av basen i Skredsvik. När militären övade ställde de upp två mindre LV-pjäser precis innanför ytterdörren med eldrören ut genom fönsterrutorna.

Stort tack till Mikael som delade med sig av denna information.

onsdag 11 november 2009

Kommande uppdatering.

I detta inlägg som handlar om ett gammalt ammunitionslager har jag nu lyckats gräva fram ytterligare information. Jag har även blivit lovad en visning av bergrummet som mycket riktigt varit ett ammunitionslager, så bilder är att vänta inom kort.

Detta tillsammans med fler besökta platser är på gång i bloggen. Tack för att ni besöker den, det gör det värt att lägga ut platser som är gömda och glömda.

/Bloggadmin

tisdag 13 oktober 2009

Kort om sändar/mottagarannex.

Strålning från radio- och radiolänksändningar var ett gissel för alla anläggningar. Genom denna kunde fienden lätt lokalisera anläggningen ifråga, därför byggdes sändar- och mottagarannex en bit från anläggningarna eftersom man av förklarliga skäl inte ville ha direkta utsändningar från huvudanläggningen. Man kunde därigenom ställa till det lite för fiendens signalspanare.

Eftersom strålningen från sändarna och skogen av antenner och master som omgav dessa gjorde annexen lättupptäckta byggdes dessa ofta in i bergrum. Till mindre samt "mindre viktiga" anläggningar, till exempel civilförsvarsanläggningar nöjde man sig ofta med en liten betongbunker på hjässan av ett närliggande berg.

Stora anläggningar hade flera olika sändar/mottagarannex, mindre oftast två stycken. Merparten av dessa anläggningar är idag rivna, mastparkerna likaså. Andra har övertagits av civila intressenter eller fått annat användningsområde inom FM.

Platsen nedan är reservannexet till HC Björnen. I anslutning till detta finns även en obsplats för CF som jag återkommer till i ett senare inlägg.




Här har man använt sig av just en bunker. Masterna är sedan länge nedmonterade men spåren efter dessa finns fortfarande kvar.




Huvudannexet på ett annat berg i motsatt riktning är även det sedan länge borta, men även där kan man se spår efter en tid i ständig beredskap.

onsdag 30 september 2009

En reservupplagsplats (UL).

Ska försöka göra en lång historia kort. När järnvägarna elektrifierades i början av 1900-talet valde man att förse dem med kraft ifrån det vanliga elnätet istället för att bygga för ändamålet särskilda kraftstationer och generatorer. Problemet med detta var bara att lokens motorer var enfasiga medan växelströmmen i elnätet var trefasigt. Detta löste man genom att använda sig av omformare som förvandlade trefasnätets högfrekventa 50Hz-ström till 16 2/3Hz som tågen än idag går på här i Sverige.

Dessa omformare var inledningsvis fasta anläggningar som i vissa fall låg i ett stationshus, i andra fall i fristående byggnader. Snart nog insåg man fördelarna med mobila omformare, man placerade dem helt enkelt på tågvagnar som stod på räls, eftersom underhåll och service därigenom förenklades avsevärt.

Med tiden förändrades även hotbilden mot Sverige och i och med andra världskriget insåg man behovet av att kunna skydda dessa anläggningar, mot exempelvis luftanfall. Här föddes tankarna på reservupplagsplatser. Upplagsplats var ett namn SJ använde på de anläggningar som byggdes för att kunna gömma mobila transformatorer och omformarstationer. Dessa skulle i händelse av ofred kunna förse järnvägsnätet med elektricitet och dessa låg ofta insprängda i berg.

1943 påbörjades byggandet av den första upplagsplatsen som följdes av drygt femtio till under 40- och 50-talet. Samtidigt byggde man även ett antal ordinarie omformarstationer i berg, varav flertalet av dessa fortfarande är i drift.

Systemet med upplagsplatser var i drift fram till början av 90-talet då det avvecklades. Under hela dess aktiva tid var de även skyddsobjekt, något som kvarglömda skyltar på vissa av platserna talar om. Idag har en del av dessa platser återställts och ingångarna plomberats, andra har köpts upp för att bli BMX-banor, paintball-banor etc medan somliga helt enkelt inte mött sitt öde än utan fortfarande finns där ute.

Upplagsplatsen vi nu besökt är just en sådan plats. Tom, tyst och öde men med tydliga påminnelser om det kalla kriget. Tyvärr har platsen blivit flitigt exponerad på diverse forum på internet under de senaste åren med kraftig skadegörelse till följd av detta. Men skadegörelse och klotter till trots, det är alltid mäktigt att besöka en sådan här plats och känna historiens vingslag.





Bakom den rostiga grinden leder ett stickspår rakt mot det stora inslaget.





Inslaget skyddades av såväl kamouflagemålning som stötvågsportar. I det här fallet bestod de i dels tjocka betongportar några meter ut från mynningen samt även ett stenfilter mitt i öppningen. Den målning som nu fanns kvar skulle man kanske kunna benämna "urban-camouflage"...?





Här syns en av betongportarna som kunde skjutas för framför själva inslaget.





Tunnlarna är runt 100 meter långa och längs ena långsidan löper en gångbro för att man enklare skulle kunna sköta omformarna.




Man ser tydliga spår efter vad det en gång varit.






Två omformarvagnar ställde man in.






Idag står mätarna sedan länge på 0 A.



Om någon känner igen platsen och har information om just denna är jag mer än tacksam om jag fick ta del av den. Jag har haft lite svårigheter att hitta information om just denna anläggning.

lördag 26 september 2009

DC Vesslan

Vi återgår en liten stund till civilförsvaret. I min strävan att presentera de kvarvarande anläggningarna i detta civilförsvarsområde (CFO) med HC Björnen som huvudcentral har turen nu kommit till DC Vesslan. Ni kommer väl ihåg det här med HC/DC? Om inte kan ni fräscha upp minnet i detta inlägg som handlar om just HC Björnen här.

Denna DC är byggd av kommunen med bidrag från staten, något som var vanligt på den tiden. I början av 1940-talet byggde man även ett skyddsrum/luftskyddscentral i samma berg dom Vesslan, man gick dock in från olika sidor av berget. Förutom CF så har även FM haft en roll i berget. Här hade man en KA-stab med kryptorum försett med radar. Det var härifrån delar av spärrbataljon LK styrdes. Värt att notera är att anläggningen saknar logement. Förläggning av personal skedde sålunda på annan plats.

1986 flyttade CF ut ur berget till en 80K-bunker vid den lokala räddningstjänsten. Kvar är nu endast minnen av en tid som flytt.

Förargligt nog missade jag den senaste visningen av anläggningen, jag har därför inga bilder från insidan som jag har tillstånd att publicera. Arbetet fortgår dock för att få komma på besök så att ni ska få se insidan av DC Vesslan.





Inslaget till DC Vesslan.






Inslaget till skyddsrummet.

måndag 31 augusti 2009

Den gamla lärarbostaden ett minne blott.

Den 26 maj i år brann den gamla lärarbostaden som avhandlats i detta inlägg ner till grunden. Byggnaden användes som övningshus av den kommunala räddningstjänsten och det var efter en övning som byggnaden antändes. Trots en mycket snabb insats av den närliggande industrins egna räddningstjänst och säkerhetspersonal gick byggnaden ej att rädda.

Skolbyggnaden är dock oskadd och blickar nu ut över det som en gång var.












torsdag 12 februari 2009

Testanläggningen.

Lite avsides beläget utanför en stad i Bohuslän ligger en anläggning som för många än idag är höljd i dunkel. Det kraftiga staketet som omgärdar anläggningen, den halvt igenväxta parkeringen samt de gamla skyddsobjektsskyltarna skvallrar om att det här låg något utöver det vanliga. Anläggningen har tillhört ett företag som tillverkat motorer till sjömålsrobotar och det var här de hade sin testanläggning.


Det hela började år 1945 då en liten finmekanisk verkstad i den närliggande staden inköptes. Detta för att få utökad kapacitet i experimentverkstaden för de olika projekten som ständigt pågick. Efter några år (1953) såldes verkstaden till en anställd på verkstaden, som drev den vidare under annat namn.


Då robotmotortillverkaren år 1954 fick en beställning av Flygförvaltningen att vidareutveckla VR3, uppstod kravet på en provplats utanför tillverkarens område på grund av drivmedlens farlighet och motorns buller. På platsen vi nu är på fanns en sådan bullerskyddad plats med tillgång till vatten och kraftström, som kunde arrenderas av den närliggande staden. Här uppfördes under år 1955 en provstation med celler för olika typer av robotmotorer samt verkstadsutrymmen för montering och tankning av motorerna. Samtidigt hyrdes för projektavdelningen en kontorslokal vid hamnen i staden, dit även ett ritkontor för bränslesystem till jetmotorer kunde flyttas.


1966 erhölls beställningen på utveckling av vätskeraketmotom VR35 (av Saab). Vid provstationen gjordes utvecklingsprov, typprov och leveransprov samt komponentutveckling, tankning och slutmontering. Gjutning av isolermaterial gjordes även här och som mest arbetade 24 personer vid provstationen. År 1970 lades kontoret ner i staden och ritkontoret för bränslesystem till jetmotorer återfördes till tillverkaren. En kontorsbarack uppfördes istället vid provstationen för kvarvarande projektpersonal.


Efter slutleverans av VR35 i april 1978 har med några års mellanrum motorer tagits ur lagrade robotar och dels körts, dels tankats ur och sågats isär för att kontrollera korrosion och föroreningar i tankarna. Motorerna, som är av typen "prepacked" eller färdigtankade, har visat mycket god lagringsduglighet.


Under efterföljande år har provstationen rustats upp och moderniserats. Arbetsuppgifterna har varit provning inom skilda områden såsom avgasrening och vätskedestruktion, energilagring (svänghjuls-projektet), rymdprogrammet samt utredningsuppdrag gällande VR35. Provstationen är numera en avdelning inom tillverkarens organisation medan den övriga anläggningen ägs av det lokala energibolaget.



En parkeringsplats med motorvärmaruttag vid det kraftiga staketet är det första som möter besökaren.






Innanför staketet hittar man ett Lindenvärn.






Huvudgrinden med porttelefon. Det blev inget svar där.








Ett kraftigt staket med tydliga skyltar skulle hålla obehöriga borta.






Även vattenvägen var det skyltat.






Slutligen en gammal bild från arkivet där jag fått bekräftat att den härstammar från anläggningen i fråga. På bilden görs förberedelser inför en provskjutning av drivladdning tillhörande VR35.





Vid de tillfällen jag varit på plats och sökt kontakt har det varit tomt och öde. Mitt arbete med att få tag i någon ansvarig kommer dock att fortsätta så ni även kan få se hur det ser ut på insidan av staketet.

tisdag 10 februari 2009

Tappen.

Längs en allfarväg i Bohuslän ligger resterna av vad som en gång varit en Gulf-mack. Idag är stationsbyggnaden sedan långt tillbaka tömd på sina karakteristiska tillbehör och reservdelar och vakar nu stilla över återstoden av de gamla pumparna.

1983 var sista gången man kunde tanka prima Gulfsoppa här. Tappen såldes då till det i trakten nya och moderna bolaget Q8, dock skedde ej omskyltningen förrän 1986. Många var skeptiska till detta byte, men sin vana trogen fortsatte folk ändå att tanka här.

Nya vägsträckningar och större och starkare konkurrenter gjorde till sist att Q8 fick kasta in handduken. Året var 1987 och sedan dess har pumparna sakta men säkert åldrats med värdighet och erhållit den patina man idag kan se.

En skvätt Medium? Någon?



















Tack till sign. CB Milton på www.28dagarsenare.se för info.

torsdag 29 januari 2009

Backamo övningsplats - en blick tillbaka

Mellan Ljungskile och Lilla Edet ligger Backamo. En kulturhistorisk skatt som har mycket att berätta om ifall man är intresserad av militärhistoria. Jag tar här den korta versionen om lägerplatsen och jag startar från början.

Bohusläns regemente bildades år 1661. Från år 1770 till 1913 var Backamo det enda regementsövningsplatsen i länet och dit kom de indelta soldaterna från sina torp för att öva och läras upp. Detta pågick ända till 1923 då regementet flyttade in till Uddevalla där det sedemera blev I17. I samband med flytten övergavs lägerplatsen och fick därefter näst intill förfalla.

1940 kom man dock på ett användningsområde för den gamla lägerplatsen. Den gjordes i ordning för att användas som krigsfångeläger under kriget. 1945 internerades 1200 man från maj till december. Fångarna användes då för att bygga ut flygfältet som ligger strax söder om lägret.

På 1970-talet var en rivning av lägret nära men man sköt upp planerna. 1991 var det så dags igen att rivas då MKV, Marinkommando Väst, tog över lägerplatsen. Efter diskussioner togs då istället ett beslut att bevara hela området eftersom det ansågs vara värdefullt ur kulturhistoriskt perspektiv.

Uddevalla kommun fick 1993 ansvaret för området. Vid den tiden fanns det redan en stiftelse för lägerplatsen samt föreningen Backamo vänner. De har sett till att byggnader rustats upp och idag används området för bland annat rekreation, marknader och andra arrangemang.

Bilderna nedan visar hur det sett ut vid lägerplatsen vid olika tidpunkter. Bilderna kommer från J Aronsson.



Kortet nedan är från början av 1900-talet och visar soldater som övar på Backamo.





Ett tältläger på Backamo. På somrarna var det så många soldater där att alla inte fick plats i byggnaderna. Därför byggde man då sådana här tältäger vid sidan av barackerna.




Några av lägerbyggnaderna. Tidpunkt för fotograferandet okänd.





Midsommar 1901. Det året upphörde det gamla indelningsverket eftersom riksdagen beslutat om införandet av allmän värnplikt. På bilden ses därför indelta soldater i tjänst sida vid sida om de nya värnpliktiga.




Hur det ser ut idag efter de omfattande renoveringsarbeten som gjorts under andra halvan av det förra seklet kommer vi till senare i bloggen. Där tittar vi istället på nutiden och framåt. Tills dess, fortsätt gärna följa Gömt och glömt - ett sökande efter minnen.

fredag 23 januari 2009

HC Björnen


En gallergrind och en tunnel in i mörkret. Efter det är man inne i stadens säkraste plats, ett tvåvåningshus byggt inne i berget. På ytan ser man ingenting av vad som döljer sig under vad ut som vilket berg som helst, men här ryms det en hel del överraskningar.
Under många år var det det här en av de viktigaste platserna i stan. I händelse av ofred skulle allt viktigt skötas från berget. Här skulle militären och stadens ledning samlas. Allt var hemligstämplat och skyddat. Nu har kommunen tagit över det från det militära, och även om det är låst och igenbommat är det inte hemligt längre.
Det har till och med börjat säljas ut bitar av bergrummet för att ge plats åt exempelvis serverhallar och annat som kräver ett gott skydd. För att ta ett exempel så har en TV-kanal viss sändningsutrustning i ett av rummen sedan ett antal år tillbaka.

För att förstå hur Civilförvarsorganisationen är uppbyggd har i texten nedan sign. Bunkerman från forumet 28dagarsenare förklarat allting mycket tydligt. Direkt citerat:


"Innan flygvapnet tog över ansvaret för luftbevakningen 1948 låg ansvaret på armén. Sverige var då indelat i 23 st luftbevaknings-områden med en luftbevakningscentral(Lc) i varje område. I flygvapnets organisation efter 1948, blev det en ny indelning i sektorer med luftförsvarscentraler(LFC) och luftförsvars-gruppcentraler(LGC).

En del Lc byggdes om till Lfc/Lgc.Under 2:a VK byggde kommunerna luftskyddscentraler som var en ledningsplats för det civila försvaret.Under 1950/60-talen byggdes det upp en statlig civilförsvarsorganisation(org 60). Länsstyrelserna skulle leda civilförsvaret under civilförsvarsstyrelsen/civilbefälhavarna.
Länen indelades i civilförsvarsområden, totalt ca 100 i hela landet. Civilförsvarsområdet var ett eller flera polisdistrikt.
Polischef eller brandchef var skyldiga att vara civilförsvarschef.

I varje civilförsvarsområde byggdes en huvudcentral(HC). För underlätta ledningen i krig kunde civilförsvarsområdet delas i två eller flera distrikt, där verksamheten leds av en distriktschef i distriktscentralen(DC).

I kommuner som saknade HC/DC fanns ett civilförsvarsombud. I krig utövade civilförsvarsombudet ledningen från en ombudscentral(OC).
Efter 870101 blir kommunera ansvariga för civilförsvaret på lokal nivå.

Varje kommun skall nu ha en ledningscentral(LC).
En del HC/DC blir LC. Nu börjar det även byggas räddningscentraler(RC) i anslutning till brandstationerna. Tanken med HC/DC/OC var att ligga utanför riskområden(anfallsmål) och bara användas under övningar och krig. Tanken med RC är att den används i den dagliga verksamheten."

Platsen vi nu besöker är alltså en HC. Den började byggas 1953 och stod klar 1954. Utöver Civilförsvaret har även Flygvapnet huserat här en kortare period medan W24 byggdes om inte mitt minne sviker mig. Skulle detta vara fel mottar jag gärna rätt information för ändring av inlägget. Den är än idag näst intill intakt och bjöd på en fantastisk resa tillbaka till 50-talets kalla krig. Hur som helst är vi väl alla glada över att det aldrig kom till användning för det ändamål det byggdes till.


Välkommen in i HC Björnen.




Stötvågstunneln från inslaget:




Vidare mot ingången:






Slutet av tunneln. HC Björnen till höger, Elcentral och KRAGG till vänster: 




En titt på dieselaggregatet och elcentralen visar att det stått emot tidens tand mycket bra:






I slussen på väg in:






Dörren är gjord av dubbla stålskivor med betongfyllning mellan, allting ihopskruvat med kraftiga bultar. Den väger 1500 kilo.






Tanken med slussfunktion och de kraftiga dörrarna var att ingen, eller inget, skulle ta sig igenom i ett stängt läge.






Kommunikationen med omvärlden skedde med såväl telefon... 




...som med radio: 




Hjärtat i anläggningen, ordersalen. Här skulle de viktiga besluten tas: 




Allting var givetvis krypterat. Allt för att fienden skulle fördröjas i sin signalspaning.






Trappan upp till plan två, där man förutom telegraf, mäss, dusch och wc bland mycket annat hittar detta...






Kvinnornas sovsal med 60 sängar, kompletta med madrasser. Enligt uppgift skall för övrigt denna sovsal stå i direkt förbindelse med männens 45 sängar stora sal en våning ner via en stege genom en inspektionslucka. Så blev resultatet av att förlägga männen och kvinnorna på olika plan. 




Anläggningen hade även, förutom masten på hjässan, två sändarannex. På dessa platser är masterna idag nedmonterade, men spåren efter aktivitet syns fortfarande. Dessa platser kommer att behandlas längre fram i bloggen.
Stort tack till Urban för visningen, information samt en trevlig stund med intresanta diskussioner. Tack även till sign. Bunkerman för den utförliga förklaringen om Civilförsvarets uppbyggnad.