Sandsilo.

Nu till en typ av bergrum, som i sig inte är särskilt spännande, men som ändå förtjänar en plats här då de fått många förbipasserande att bli nyfikna på vad som döljer sig innanför portarna. Sandsilos finns lite här och var i landet och är upphov till många rykten. Ryktena har säkert tillkommit då porten i inslaget är stor nog att rymma en lastbil och inte alltför sällan kan färska hjulspår som leder in i berget anas i marken utanför.

I själva verket är det inte så konstigt alls. Man byggde i mitten av seklet sandsilos i berg för att sanden som förvarades i silon skulle vara ofrusen när man tog den. I ett berg är det oftast plusgrader även på vintern. Sett från sidan kan man likna en sandsilo vid ett stort L. Det finns ett hål i hjässan på berget och ett inslag vid bergets fot. En tunnel innanför leder in till själva silon.

Det fungerade ungefär som på skissen jag gjort nedan. Detta är bara en enklare principskiss men ni kan säkert se hur jag menar.

1. Sanden tippas ner i hålet på hjässan.
2. En lastbil har backats in i tunneln från bergets fot och fyller sitt flak med den ofrusna sanden.
3. Vid inslaget finns en stor port som skydd mot obehöriga.

Idag har de flesta sandsilos tagits ur bruk. Dels saltar vi vägarna i större utsträckning än förr, dels led silosarna ofta av fuktproblem. Vatten letade sig ner ovanifrån och driftskostnaderna i form av ventilation m.m motsvarar inte funktionen som sandning av vägarna fyller, jämfört med ovan nämnda saltning. Det finns dock stor chans att få se en sandsilo då arrendet från markägarna relativt nyligen upphört och ingen riktigt vet vems ansvar det är att återställa marken.

Personligen är jag fast övertygad om att dessa silos även fyllt en annan funktion under främst det kalla kriget. För att spekulera lite fritt kring ämnet. Merparten av sandsilosarna är strategiskt placerade, inte bara i koncentration kring vägnätet utan om man tittar på placeringarna på en karta kan man även se vissa tecken som tyder på ett annat användningsområde. Byggåret för de flesta silosarna är på 50-talet och kostnaden för att spränga ut ett utrumme i berget enbart för att förvara sand i låter nästan för bra för att vara sant, till och med för att vara på Erlanders tid. Låt gå att man förvarade sand i berget i fredstid, men kan det vara möjligt att det fanns en annan funktion i händelse av ofred?

En annan skiss jag gjort visar vad man skulle kunna använt en sandsilo till ifall läget i Sverige skulle blivit annorlunda.

1. En tillfälligt uppbyggd mastpark.
2. Vagnar för radar, tex ett på hemlig ort grupperat RRGC/T, kommunikation, mindre tygförråd, trupper, stab etc.

Som ni ser kunde man använda berget till mer än att ha sand i. Nog nu om spekulationer och funderingar. Nedan följer ett urval av bilder på sandsilos i Bohuslän som jag besökt.



Vissa portar var av gallertyp.





Andra av trä.





Medan somliga bestod av nät.





Eller varför inte som här, av korrugerad plåt. Man kan förstå varför somliga vill tro att det döljer sig något enormt innanför dessa portar.





Ett hål på hjässan där sanden tippades ner. Luckorna som skyddade mot väder, vind och för att ingen skulle trilla ner saknas här.





Slutligen en bild på undertecknad på besök i en av dessa sandsilos.

Mer information om den gamla skolan.

Det är alltid roligt när folk hör av sig med mer information om platser man besökt. Jag har nu fått höra lite mer om den gamla skolan som avhandlas i detta inlägg.

Efter nedläggningen av skolan som skedde på 50-talet har den även varit mobförråd, därav de förspikade rutorna. I själva skolbyggnaden förvarades enklare persedlar såsom kläder och personlig utrustning. I ett plåtskjul som upprättades på skolgården förvarades bl.a fordon och luftvärnspjäser.

Förrådet ingick i försvaret av basen i Skredsvik. När militären övade ställde de upp två mindre LV-pjäser precis innanför ytterdörren med eldrören ut genom fönsterrutorna.

Stort tack till Mikael som delade med sig av denna information.

Kommande uppdatering.

I detta inlägg som handlar om ett gammalt ammunitionslager har jag nu lyckats gräva fram ytterligare information. Jag har även blivit lovad en visning av bergrummet som mycket riktigt varit ett ammunitionslager, så bilder är att vänta inom kort.

Detta tillsammans med fler besökta platser är på gång i bloggen. Tack för att ni besöker den, det gör det värt att lägga ut platser som är gömda och glömda.

/Bloggadmin

Kort om sändar/mottagarannex.

Strålning från radio- och radiolänksändningar var ett gissel för alla anläggningar. Genom denna kunde fienden lätt lokalisera anläggningen ifråga, därför byggdes sändar- och mottagarannex en bit från anläggningarna eftersom man av förklarliga skäl inte ville ha direkta utsändningar från huvudanläggningen. Man kunde därigenom ställa till det lite för fiendens signalspanare.

Eftersom strålningen från sändarna och skogen av antenner och master som omgav dessa gjorde annexen lättupptäckta byggdes dessa ofta in i bergrum. Till mindre samt "mindre viktiga" anläggningar, till exempel civilförsvarsanläggningar nöjde man sig ofta med en liten betongbunker på hjässan av ett närliggande berg.

Stora anläggningar hade flera olika sändar/mottagarannex, mindre oftast två stycken. Merparten av dessa anläggningar är idag rivna, mastparkerna likaså. Andra har övertagits av civila intressenter eller fått annat användningsområde inom FM.

Platsen nedan är reservannexet till HC Björnen. I anslutning till detta finns även en obsplats för CF som jag återkommer till i ett senare inlägg.




Här har man använt sig av just en bunker. Masterna är sedan länge nedmonterade men spåren efter dessa finns fortfarande kvar.




Huvudannexet på ett annat berg i motsatt riktning är även det sedan länge borta, men även där kan man se spår efter en tid i ständig beredskap.

En reservupplagsplats (UL).

Ska försöka göra en lång historia kort. När järnvägarna elektrifierades i början av 1900-talet valde man att förse dem med kraft ifrån det vanliga elnätet istället för att bygga för ändamålet särskilda kraftstationer och generatorer. Problemet med detta var bara att lokens motorer var enfasiga medan växelströmmen i elnätet var trefasigt. Detta löste man genom att använda sig av omformare som förvandlade trefasnätets högfrekventa 50Hz-ström till 16 2/3Hz som tågen än idag går på här i Sverige.

Dessa omformare var inledningsvis fasta anläggningar som i vissa fall låg i ett stationshus, i andra fall i fristående byggnader. Snart nog insåg man fördelarna med mobila omformare, man placerade dem helt enkelt på tågvagnar som stod på räls, eftersom underhåll och service därigenom förenklades avsevärt.

Med tiden förändrades även hotbilden mot Sverige och i och med andra världskriget insåg man behovet av att kunna skydda dessa anläggningar, mot exempelvis luftanfall. Här föddes tankarna på reservupplagsplatser. Upplagsplats var ett namn SJ använde på de anläggningar som byggdes för att kunna gömma mobila transformatorer och omformarstationer. Dessa skulle i händelse av ofred kunna förse järnvägsnätet med elektricitet och dessa låg ofta insprängda i berg.

1943 påbörjades byggandet av den första upplagsplatsen som följdes av drygt femtio till under 40- och 50-talet. Samtidigt byggde man även ett antal ordinarie omformarstationer i berg, varav flertalet av dessa fortfarande är i drift.

Systemet med upplagsplatser var i drift fram till början av 90-talet då det avvecklades. Under hela dess aktiva tid var de även skyddsobjekt, något som kvarglömda skyltar på vissa av platserna talar om. Idag har en del av dessa platser återställts och ingångarna plomberats, andra har köpts upp för att bli BMX-banor, paintball-banor etc medan somliga helt enkelt inte mött sitt öde än utan fortfarande finns där ute.

Upplagsplatsen vi nu besökt är just en sådan plats. Tom, tyst och öde men med tydliga påminnelser om det kalla kriget. Tyvärr har platsen blivit flitigt exponerad på diverse forum på internet under de senaste åren med kraftig skadegörelse till följd av detta. Men skadegörelse och klotter till trots, det är alltid mäktigt att besöka en sådan här plats och känna historiens vingslag.





Bakom den rostiga grinden leder ett stickspår rakt mot det stora inslaget.





Inslaget skyddades av såväl kamouflagemålning som stötvågsportar. I det här fallet bestod de i dels tjocka betongportar några meter ut från mynningen samt även ett stenfilter mitt i öppningen. Den målning som nu fanns kvar skulle man kanske kunna benämna "urban-camouflage"...?





Här syns en av betongportarna som kunde skjutas för framför själva inslaget.





Tunnlarna är runt 100 meter långa och längs ena långsidan löper en gångbro för att man enklare skulle kunna sköta omformarna.




Man ser tydliga spår efter vad det en gång varit.






Två omformarvagnar ställde man in.






Idag står mätarna sedan länge på 0 A.



Om någon känner igen platsen och har information om just denna är jag mer än tacksam om jag fick ta del av den. Jag har haft lite svårigheter att hitta information om just denna anläggning.